holeintheground

Jag hatar sjukhus. Vet att det båda finns gott och ont med det. Men jag förknippar det bara med ont. Självklart har det inte alltid vart så. För några år sedan var jag på sjukhuset ganska ofta och tyckte inte det var jätte jobbigt. Visst jobbigt är det alltid men idag klarar jag knappt att gå dit.

Det var för ungefär 4 år sedan när jag var ihop med mitt ex. Han var en sån som cyklade dirt, alltså man kan säga att man hoppas med cyklar i jordhopp ungefär. Kommer inte ihåg exakt vilket datum men tror det var i april iaf. Men kommer ihåg dagen som den var igår och ser ofta bilder från den.

Han hade vart hos mig innan för att ge mig en puss (han gjorde de ganska ofta, bara kom förbi och pussa på mig) sedan skulle han iväg för att cykla. Han visste inte om det var någon där så efter att ungefär knappt en timme ringde ja han för att kolla om det var något folk. Hans kompisar svarar och säger att han ramlat och spruckit läppen. Trodde först inte på honom utan sa till han att sluta skoja. Men det var sant. Han bad mig ringa mitt exs mamma för att be honom hämta han, ambulansen trodde inte på dom när dom ringde. Ringde hans mamma och sa att han hade ramlat. Kommer ihåg att jag väntade lite i telen och efter ett tag säger jag: Du kan la ringa mig när du vet mer. Men inget svar. Hon hade lagt på och åkt.

Efter en tid fyllt med tårar utan att veta något fick jag ett samtal. Mitt ex ville att jag skulle komma upp för han ville träffa mig innan dom sydde. Trodde inte alls det var så allvarligt. Pappa åkte med, går in på akuten och ser en helt främmande människa. Han ligger på en säng, helt blodig i hela ansiktet och på kläderna och hela han var jordig. Just den blicken när jag ser honom komma där kommer jag nog aldrig glömma av.

Åkte upp till ett rum och tårarna bara rann. Kommer inte ihåg exakt hur många stygn men dom sydde hela underläppen på insidan plus upp på ovansidan av läppen. Så var en hel del.

Tog lång tid innan svullnaden la sig och han såg normal ut igen. Dom bilderna därifrån är hemska. Har sett dom någon gång men så fort jag ser som börjar tårarna rinna igen.

Det är nog en av mina hemskaste minnen och jag tror detta minnet kommer följa med mig hela livet.